Jag och Camilla brukar så ofta som möjligt att gå på promenad tillsammans och då har jag med Buster och hon har med barnen, Alice och Felix. 

Alice har nu kommit in i ett stadie då hon ska hjälpa till att ta med Buster på promenad. Detta innebär i runda drag att hon kommer fram till mig och säger "Alice hålla!". Och det är ju inga problem tycker jag, vi kan ju hålla tillsammans... trodde jag ja! det går inte för sig, då gormar Alice "INTE HÅLLA!!!" Så det är ju bara att släppa och låta henne hålla själv. Eftersom Buster inte gör skillnad på små och stora människor så innebär det att han drar lika mycket i kopplet med Alice som med vem som helst annan. Så man går lite på helspänn och försöker se till att Buster inte ska dra omkull henne, men hör och häpna - det är ju uppenbarligen det roligaste som finns enligt Alice. Hon fullkomligt storknar av skratt när Buster drar och hon far i backen. 

Härom dagen så eskalerade det lite till, hon började säga till Buster "KOM!!" och så drog hon i kopplet allt vad hon kunde och tjöt av skratt när han följde efter. 

Man kan inte annat än le när man ser dem tillsammans, de är så söta   .

Kom hem för ett par timmar sen från stallet alldeles frusen och kall men överlycklig  . 

Idag fick jag följa med Fia ut till stallet och vara med när hon skulle ta ut sin häst Bisse. Han har varit lite halt så det var bara skritt som gällde, men jag fick rida barbacka - tjoho!!!! Det var så mysigt och varmt i detta kalla väder. 

Efteråt så satte vi oss i sadelkammaren och fikade lite. Jag hade tagit med mig saft, muffins och kakor - mums!!

Min mobilkamera är kass men jag försökte iaf att ta bilder från hästryggen.

Fika i sadelkammaren =)

Buster har fått en "kusin". Min lillebror och hans tjej fick hem en liten cockerspaniel på nyår. Hans namn är Captain Morgan a.k.a Morgan. Som ni kan se så är likheterna slående - han har de rätta färgerna, dvs black and tan, och han sover även som en rottis gör, dvs på rygg  . 

Igår kom jag på den briljanta idén att vi skulle åka skidor med jycken!! Dels för att jag inte har åkt skidor sen jag gick i högstadiet och dels för att det skulle vara bra för jycken. Sagt och gjort, jag lurade med mig Fredrik på detta, som förövrigt knappt har åkt långfärdsskidor, så bar det av. Jag har ju en norsk mamma så jag är praktiskt taget född med långfärdsskidor på fötterna. 

Efter att ha tagit ett provvarv på gatan så tyckte vi att det var dags för de riktiga backarna i skogen. Tack gode gud att jag har en pappa som tänkte till lite åt oss. Han tyckte nog att vi skulle försöka åka på plan mark till en början med tanke på att vi inte åkt på så många år och för att jycken faktiskt inte är van vid skidor. Så här i efterhand är jag glad att vi lyssnade på min käre far...

Pappa körde ner oss till vattnet där vi snabbt och smidigt (läs klumpigt) fick på oss skidorna. Lite valla och så bar det iväg....ca ½ m, sen satt det en hund i min ena skida, eller rättare sagt det satt en skida i min hunds mun *asg*. Buster gillade inte idén med att dessa mördarplankor skulle glida iväg. Dom skulle ju döden dö!!! Så detta resulterade i att vi den närmsta halvtimmen kom ca 500 m. Jag hade fullt sjå med att hålla hunden kort och säga "NEJ" tusen ggr innan jycken började ge med sig. Då var han dessutom nästintill hes. Alla som känner Buster vet att han skäller drygt 10 skall om året - MEN INTE IGÅR!!!! Han var som besatt och skällde som bara den.

Hur som helst, när vi väl fick upp lite fart och hunden började fatta galoppen, var det dags för den första vurpan, och det var en redig en! Jag åkte rätt in i Fredrik bakifrån och vi ramla i en enda stor hög med skidor och stavar åt alla håll. Detta fick såklart monstret i Buster att vakna till liv igen, så han skulle då bestämt sätta alla skidor och stavar på plats hahaha!!! 

Efter praktvurpan så gick det iaf bättre och Buster förstod faktiskt att det inte var någon fara med skidorna och stavarna, men för att vara på sin säkra sida så såg han till att nån gång ibland skälla på dem så dom inte skulle glömma sin plats hihi.

Behöver jag säga att hunden var helt utslagen hela kvällen och även idag   

Häromdan kom Nathalie förbi med sin nya hund, sheltien Wille. Jag hade varit ute och gått med Buster och sett till att han skulle vara lite uttröttad innan lillkillen kom. 

Hade även pratat med Nathalie om hur vi skulle göra; vi går lite tillsammans ute och låter dem inte hälsa på en gång etc... sagt och gjort, Buster och jag gick för att möta dem vid bussen och allt var frid och fröjd. Men så plötsligt fick Buster nos på den lille och vilddjuret i honom vaknade *asg*. Den lugna, avslappnade Buster jag just hade haft i kopplet förvandlades till en vild unghingst som för första gången skulle ha på sig en grimma. Han fullkomligt studsade vid sidan om mig och pep värre än en stucken gris.

När vi äntligen kom fram till porten fick dem hälsa på varandra, eller det var snarare Buster som dök på den lille stackaren...hmmm, Buster är lite socialt handikappad och vet inte riktigt hur man hälsar fint, allt är bara pang på rödbettan!! Men det gick bra iaf och vi fortsatte att låta dem hälsa inomhus. Det är tur att lille Wille är kaxig och liten, för Buster trängde in honom i ett par hörn några ggr. Men det gjorde inte Wille nåt, han smet under Buster och "högg" honom i kinderna *asg*. 

Så småningom så gav sig Buster men Wille fortsatte - han hade ju äntligen kommit in i sitt lekhumör och sprang som ett skållat troll fram och tillbaka och runt soffbordet ett par varv och försökte få gammelgubben att leka. Till slut tog leken slut och hundarna sov på varsin front   

I går gick Lelle och jag och kollade på Avatar. Lelle har redan sett den men hon var mycket angelägen om att jag skulle se den. Min inställning var lite i stil med att "det spelar ingen roll om jag ser den eller inte". Det tolererade inte Lelle *asg*.

Så sagt och gjort, det bar av till Heron City.

Eftersom filmen var i 3D så fick man ett par tjusiga (läs nördiga) Buddy Holly-brillor. 

Många i biosalongen tog kort på varandra och inte skulle väl vi vara värre... resultatet ser ni här nedan *asg* (bilden snodd från Lelle)

Äntligen har jag tagit tag i mig själv och varit hos frissan. Det är illa när man inte minns när man klippte sig sist och man är medveten om att det förmodligen var innan 2009!!!

Före: långt, tråkigt och ruskigt(!!) slitet.

Efter: Mycket kortare och det känns så mycket fräschare och skönare.

Som om en tyngd lyfts från mina skuldror *fniss*

I lördags la jag ett spår till Buster som fick ligga i ett par timmar.

Buster hade laddat hela dagen och när det väl bar iväg till spåret drog han som en dåre. Han började följa blodspåret, men bara efter ett par meter dök han över på mitt eget spår..fan det var ju inte meningen! Försökte desperat lirka över honom till blodspåret men han gav sig inte, mattes spår var bättre - tokhund *kliar mig i huvudet*. Allt gick iaf bra och han kom fram till vildsvinsskanken och blev överlycklig.

När jag i efterhand tänker över det hela så blev det ju ett misslyckande för att han tog mitt spår istället för blodspåret, MEN å andra sidan har han nog aldrig spårat så noga som han gjorde då. Det var några korta "avvikande" från spåret, men det var bara vid de ställena där jag korsat andra spår och han kom på sig själv med en gång och tog upp mitt spår på direkten.

Så summa summarum kan man ju säga att det var ett lyckat misslyckande...eller??