Den här helgen har Diza varit på besök igen. Hon gjorde med en gång sig hemmastadd bredvid sin "pojkvän" Fredrik i soffan. 

När kvällen kom och vi skulle gå och lägga oss skulle hon också med och sova i sängen. Hon är på "höstlov" hos oss och då får man göra allt man inte får göra hemma, som att ligga i soffan och sängen såklart *fniss*. 

Att spana ut genom fönstret kan ibland bli jobbigt....

....så då kan man ju alltid lägga sig på fönsterbrädan   

Nästintill alla Busters leksaker dras fram och ska lekas med, och även om hon inte demolerar leksaker på ett sånt sätt som Buster kunde, så blir det lite rörigt iaf...

Idag när jag vaknade möttes jag av denna syn utanför köksfönstret

Åh vad glad jag blev!! Jag som älskar snön... Blev så glad att jag nästan började gråta... men sen blev jag så ledsen att jag nästan började gråta. För vad mysigt det hade varit att ta ut Buster på en promenad i första snön. Å han som älskade snö... hoppas att det finns snö i himlen oxå....   

För 2 veckor sen fick jag låna rottistiken Diza av ett kompispar. Det är första gången sen Buster dog som jag haft en hund "boende" hos mig över natten.

Det gick jättebra och Diza är ju en drömhund. Hon är snäll och go som få. Och hon har världens längsta tunga hahaha...

Men det sötaste av allt är att hon är löjligt förtjust i Fredrik. När jag först kom hem med Diza var inte Fredrik hemma, men när han kom hem visste hon inte vilken tass hon skulle stå på. Hon fullkomligt studsade upp och ner och hon följde efter Fredrik var han än gick. När Fredrik och jag satt bredvid varandra i soffan hoppade hon upp bredvid mig och stirrade på Fredrik innan hon tillslut klev över mig och klämde sig ner mellan oss och la sig över Fredrik, mycket nöjd med vad hon åstadkommit *fniss*.

Men det bästa var förstås när vi skulle gå och lägga oss. Hon satt nedanför sängen med ena tassen på kanten och väntade på att få komma upp. Klart hon skulle få sova i sängen, det är ju inte så farligt att ha henne i fotändan. Diza hade dock andra planer. Så fort hon hoppade upp i sängen gled hon ner (läs pressade hon sig ned) mellan mig och Fredrik och halvt pressade mig ut ur sängen. Hon var så nöjd när hon fick ligga bredvid sin nya "pojkvän"  .

Här kommer ett litet potpourri av bilder på Diza och hennes "sidekick" Tungan...

... av dessa små stenar

Tänk att det har gått över 2 månader sen min Buster blev en liten ängel. Det är otroligt att jag har överlevt det. Innan Buster gick bort har jag alltid trott att när han dog så skulle mitt liv vara över, men så blev det inte. Jag kan ibland få dåligt samvete för att jag inte mår sämre och för att jag inte sörjer varje vaken stund.

Jag känner mer glädje när jag tänker på Buster än vad jag känner sorg. Jag antar att det är bra och att det visar på att jag är en starkare person än vad jag trott om mig själv. Det känns skönt att kunna tänka tillbaka och veta att Buster hade det bra. Han behövde inte frysa eller vara för varm (AC inhandlades i somras) och han behövde definitivt inte gå hungrig *fniss*. Det är klart att man vissa dagar kunde vara lite lat och korta ner långpromenaderna men jag tror inte att Buster klagade, för det var lika skönt att ligga på soffan med bena i vädret och bara mysa. 

Det är klart att det finns jobbiga stunder då jag bara vill att han ska vara här så jag får gosa in mitt ansikte i hans hals och insupa hans dofter, lukta honom i öronen och sniffa på hans tassar. Men i dessa svåra stunder så försöker jag tänka på att vi kommer att ses igen... det kanske tar ett tag, men jag vet att den tiden kommer. Till dess ska jag fortsätta titta på bilder, på hans leklåda och lukta lite då och då på hans säng och halsband.

Det är inte adjö, utan på återseende