Tänk att det har gått över 2 månader sen min Buster blev en liten ängel. Det är otroligt att jag har överlevt det. Innan Buster gick bort har jag alltid trott att när han dog så skulle mitt liv vara över, men så blev det inte. Jag kan ibland få dåligt samvete för att jag inte mår sämre och för att jag inte sörjer varje vaken stund.

Jag känner mer glädje när jag tänker på Buster än vad jag känner sorg. Jag antar att det är bra och att det visar på att jag är en starkare person än vad jag trott om mig själv. Det känns skönt att kunna tänka tillbaka och veta att Buster hade det bra. Han behövde inte frysa eller vara för varm (AC inhandlades i somras) och han behövde definitivt inte gå hungrig *fniss*. Det är klart att man vissa dagar kunde vara lite lat och korta ner långpromenaderna men jag tror inte att Buster klagade, för det var lika skönt att ligga på soffan med bena i vädret och bara mysa. 

Det är klart att det finns jobbiga stunder då jag bara vill att han ska vara här så jag får gosa in mitt ansikte i hans hals och insupa hans dofter, lukta honom i öronen och sniffa på hans tassar. Men i dessa svåra stunder så försöker jag tänka på att vi kommer att ses igen... det kanske tar ett tag, men jag vet att den tiden kommer. Till dess ska jag fortsätta titta på bilder, på hans leklåda och lukta lite då och då på hans säng och halsband.

Det är inte adjö, utan på återseende