Ändå sen man var liten ville man bli stor. När man började första klass ville man bli lika stor och cool som dom i sexan. När man sen gick i sexan ville man bli som dom i nian och när man gick i nian ville man gå sista året på gymnasiet.

När jag var 17 år och skulle fylla 18 hände något. Jag fick sådan ångest...jag ville inte bli stor. Jag ville fortfarande vara liten och leka med barbie och my little pony. Slippa allt ansvar och bara vara barn. Bli väckt av mamma och äta frukost. Promenera till skolan tillsammans med de andra klasskompisarna som bodde i närheten. Ha roliga lektioner där man fick rita landskapsblommor och ha roliga timmen. Lunch och lunchrast då man antingen snurrade på stången eller lekte kull eller spela kula i sandlådan. Några fler roliga lektioner och sen gick man hem med samma kompisar och åt mellanmål som mamma hade dukat fram. 

Tv fick man knappt titta på och fick men det så fanns det nästan inga bra program iaf. Så jag fick leka med bästa kompisen som bodde gatan nedanför. Vi brukade leka med barbie i smyg så ingen annan skulle veta att man var en tönt som fortfarande lekte med tönt-leksaker istället för att stå och hänga nere vid pressbyrån och smygröka. Ja, nog hände det också men bara på helgen och bara till klockan tio. Då var det dags att promenera hem och gå och lägga sig.

Jag har nog ändå haft ganska tur och varit stark i mig själv och haft ett bra självförtroende (fast jag kanske inte visste det då). Jag har aldrig känt att jag måste svälta mig själv för att bli smal och snygg så alla killar skulle tycka om mig, jag var för matglad för det (plus att jag var pinnsmal tills jag fick min mens i åttan och blev överlycklig för att brösten började växa och man slapp se ut som en planka). 

Jag har aldrig, under tiden vi hängde utanför pressbyrån i Sigtuna och försökte vara coola, försökt ha på mig för lite kläder för att se så snygg ut som möjligt. Jag var (och är fortfarande) för frusen för det. Jag klämde på mig långkalsonger under jeansen, sockor i gympaskorna och tjockaste dunjackan och mössa var det som gällde för mig.

När mina gråtattacker över att fylla 18 släppte och jag insåg att man faktiskt inte måste bli vuxen bara för att lagen säger att man är det, så har jag istället omfamnat det barnsliga i mig och vågat vara mer barnslig än vad andra kanske vill erkänna att dom är. 

Medan de flesta lyssnar på musik i sina mobiler, lyssnar jag gärna själv till Astrid Lindgren´s röst när hon läser Pippi Långstrump... 

   (notera att det är 4 tim och 25 min med bara Pippi Långstrump)